Om Återträffen & mobbning

 
Jag kom nyss hem från bion med Johanna, vi såg den omtalade filmen Återträffen av Anna Odell. Den var minst sagt mind blowing, jag har aldrig sett något liknande. Inte bara är den helt jävla sjukt vågad och verklig (och Anna Odell är så otroligt modig och stark som gjort den här filmen), utan jag kan även känna igen mig så mycket i hennes historia.
 
Jag har aldrig pratat om hur det var för mig att vara tretton år och nykomling i en liten stad. 
 
Jag flyttade till Växjö i början av vårterminen i årskurs sju. Jag var otroligt nervös och var rädd för att inte passa in. Jag hade aldrig haft några problem med att få vänner förut och min barndom hade varit ganska idyllisk med många fina vänner och få konflikter, men det ändrades drastiskt när jag packade mina väskor och lämnade staden jag vuxit upp i tillsammans med min ensamstående mamma för att slå mig ner i en småstad hos min pappas familj. Jag hade ju ingen aning om att de knappa fyra månaderna jag bodde där skulle komma att bli de västa månaderna i mitt liv.
Första dagen i skolan var ganska förväntad. Jag satt tyst på ena sidan av klassrummet och såg hur mina blivande klasskamrater stormade in i klassrummet, alla skrattandes eller upptagna i en viktig konversation. Någon hajade till över att jag satt där men ingen sade något. Efter lektionen hälsade jag på några av tjejerna (vissa av tjejerna i klassen pratade jag inte med en enda gång under hela tiden jag bodde där) och vi förde lite stelt småprat och det var första och sista gången jag pratade med många av de tjejerna.
Andra veckan i skolan hade rutinerna börjat sätta sig. Jag famlade nervöst med nyckeln till mitt skåp och när alla andra gick till matsalen tillsammans tappade jag min väska i golvet och fick med rodnande kinder stanna kvar ensam vid skåpen och samla ihop mina saker. 
Lunchen var den värsta tiden på dagen för mig. Jag minns till exempel en onsdag efter svenskan väldigt tydligt. Jag stod ensam i matkön och väntade spänt på att få ta mat. Det var så många människor där i den ljusa matsalen och under de starka taklampornakände kände jag mig utstirrad och ensam. Jag tog min mat och vände mig om för att leta efter tjejerna i min klass, nu var det bråttom för jag kunde ju inte stå ensam mitt i matsalen utan någonstans att sitta. Tillslut hittade jag några bekanta ansikten och fick på en gång ögonkontakt med en av tjejerna, Sally kan vi kalla henne, och avfyrade ett leende åt hennes håll. Men mitt leende dog snabbt ut när hon besvarade mitt leende med en iskall blick, för att sedan henne viska någonting till de andra tjejerna som snabbt reste sig från bordet för att gå. Förudmjukad gick jag och slängde min mat och gick och gömde mig bakom några trygga hyllor i biblioteket, det var sista gången jag någonsin satte min fot i matsalen igen. 
Jag skulle inte kalla det jag blev utsatt för i Växjö för mobbning, för det var aldrig någon som knuffade in mig hårt i väggen eller skrek klåpord efter mig i korridorerna. Däremot vet jag inte vad det kallas när man blir behandlad som om man inte existerar, som om man inte finns. Jag vet inte vad det kallas när folk behandlar en som om man rent ut sagt är osynlig och inte är värd någonting. När vi ska dela upp oss i par på idrotten och det tillslut bara är jag och en tjej kvar och jag ser hur hon febrilt letar efter någon annan, vem som helst, att bli ihopparad med förutom mig. När någon ropar "Kan inte alla tjejer gå och fika?" i omklädningsrummet efter orienteringen och jag ser min chans att äntligen få vara med i gruppen, men alla redan har gått när jag kommer ut från toaletten. När jag ställer en fråga till en tjej angående engelskaläxan och hon vänder sig om för att påbörja en annan konversation med en annan tjej i klassen istället. När jag sedan ställer frågan igen, lite högre i tron om att hon inte hörde första gången, och hon irriterat avbryter sig mitt i meningen och suckar för att sedan fortsätta prata med den andra tjejen. Jag vet inte om det är mobbning eller vad det kallas när man helt enkelt inte finns i andras ögon.
Jag var tretton år och osäker på min egen existens. Jag var hon som låste in mig på toaletterna och grät under rasterna, hon som ofta blev sjuk mitt under dagen och var tvungen att gå hem från skolan. Hon som fick MVG i allt för att hon inte hade något annat på fritiden att göra än sina läxor. Jag var hon som inte vågade följa med sin pappa till ICA Maxi i rädsla för att träffa någon av tjejerna i klassen. Jag är hon som aldrig vågade säga ifrån, men idag skriver det här inlägget för att visa att hon finns och att hon minns.
 

Q/A

 
Kommentar från: ALICE 
GUD vilken härligt mysig blogg du har! Det känns som att vi är tvillingar fastän vi aldrig har träffats!! Och vilken stil sedan, WOW!!! Du måste komma ner till Lund någon gång så att jag kan visa dig mina "hoods". 
BIG LOVE FROM BIG FAN :-*
 
Svar: JAG ÄLSKAR DIG kom till Stockholm så bjuder jag på fika! 
 
 
Kommentar från: Florreborre
Varför hänger du med de där FULA pågarna? Du är värd MYCKET bättre än så. Jag är ett STORT fan av din bloggish! 
Kramar i vinterrusket <3
 
Svar: Vilka syftar du på? Alla mina vänner är bombshells, men det spelar ingen roll hur de ser ut för det är i slutändan insidan som avgör hurvida jag vill umgås med någon eller inte! Kram på dig med :)